Det är konstigt att kunna uppskatta ett ställe så innerligt och samtidigt längta därifrån så mycket!

Ronald McDonald Hus i Lund var en sån plats för oss under en vecka 2015. Det gick nog att skära i vår ångest under vistelsen, men ändå var vi så tacksamma för att vi fick ynnesten att landa där under vår dotters hjärtoperation.

Andrea hade alltid varit en fysisk person. Hon sprang nästan vid 9 månaders ålder, skaffade magrutor och övade upp vighet på truppgymnastik och var en fena på 60-meterssprintar. Men i 10-årsåldern, när gympapassen inleddes med 3-kilometersjoggar, kom hon alltid sist, flåsandes tungt, trots den till synes goda fysiken. Åååh, hon har nog ”ärvt lite otur” av sin lindrigt astmatiska mamma, tänkte vi, och drog tag i en allergolog. Men det visade sig till slut vara ett hål, nästan så stort som en femkrona, mellan förmaken i hjärtat. Hjärtat behövde kämpa 25% extra, konstant, och även om det går att leva med ett sånt fel ett gott tag, är det tufft vid eventuell graviditet och inte alls positivt om man vill leva ett riktigt långt liv.

Operation, alltså! Hu! Först genomfördes ett mindre ingrepp, ett försök att laga problemet genom att gå in genom en blodåder i höften. Så cool teknik, men just Andreas hål hade för flikiga ändar för att få den lilla magiska nätbiten som skulle täppa igen det att fastna.

Nästa fas blev väntan på öppen hjärtoperation i Lund och när Andrea väl var 13 år var det dags. Storebror stannade i huvudstaden för jobb, men Andrea, lillebror Isac på två år, pappa och mamma tog tåget i Lund och inkvarterades i ett stort rum på Ronald McDonald Hus där vi kunde bo under förundersökningarna och medan Andrea sedan låg inne.

Självklart hade vi kunnat ta in på hotell, men vår lillskrutt hade fullständigt klättrat på väggarna och på Ronald McDonald Hus fanns hemtrevnad, möjligheten till självhushåll, rymd att röra sig och leksaker i massor. En verklig hamn för en familj som försöker få till lite normalitet i en orostyngd period.

Vi slogs av samhällets generositet när volontärer till och med hade bakat fikabröd till de boende och den lilla uppskattade gesten kunde vi sedan lätt återgälda till Ronald McDonald Hus i Huddinge när vi väl var hemma.

Våra upplevelser av sjukvården i Lund var väldigt positiva, med undantag av det (enligt oss) överdrivna ansvaret kirurger känner för att informera samtliga patienter, oavsett ålder, om de EXAKTA riskerna med en operation.

Operationen gick fantastiskt nog helt enligt plan (svenska kirurger är lika skickliga som de är övertydliga), men för Andrea var ingreppet förstås väldigt dramatiskt och smärtsamt. Det blir nog en extra märklig sits när man i sin vardag känner sig 100% frisk förutom när man springer flera kilometer, och därför tvingas till en preventiv operation man inte alls känner att man behöver genomgå.

En av oss föräldrar fanns vid hennes sida hela tiden medan den andra tog hand om lillebror som råkat ut för något tack och lov snabbt övergående dagisvirus.

Några dagar efter operationen var Andrea väldigt låg och då kom mormor som en räddande ängel och boostade energin hos den trötta familjen och vår hjälte till dotter. Även hon fick plats i vårt superrum på Ronald McDonald Hus och vi grät glädjetårar dagen efter, när vi rullade ner en piggare Andrea till lekterapin på sjukhuset och hon hade energi nog att spela piano för oss.

Musik i lurarna var viktigt för Andrea under tillfrisknandet, men än idag stänger hon kvickt av bilradion när någon av låtarna från spellistan som gick varm under den tiden spelas. För många känslor väcks till liv.

Andrea är underbart nog helt återställd idag och går sin sista termin på gymnasiets musikprogram och jobbar extra som dansinstruktör.

Lättnaden för oss alla när vi fick lämna både oron och Lund redan efter en dryg vecka var enorm och vi vuxna tänker ofta på de svårt sjuka barn och deras hålögda föräldrar som i långa perioder bor på sjukhus och Ronald McDonald Hus eller tvingas nyttja ett ofrivilligt klippkort dit. Kram på er och TACK Ronald McDonald och svenska folket för allt ni ger till oss familjer som för en kort eller lång period behöver en landningsplats att både vara tacksamma för och längta bort från på en och samma gång!

Berättat av Andrea och Sara Nordström, april 2021